Jag oroar mig alltid för att det ska gå åt skogen när man hyr en moped eller något annat utomlands, försäkringar finns ju inte och det är en konstant osäkerhet med allt vad gäller hyran. Tänk om den blir stulen, tänk om den går sönder, tänk om man blir påkörd osv.

Idag hände det som inte fick hända, helt plötsligt small det till en halvmil norr om Bien Hoa, no mans land.. Motorn på mopeden rev loss ett ursinnestjut vilket fick mig att släppa på gasen. Jag provade att gasa igen men moppen började bara ryta igen utan att jag hade något som helst drag i det drivande hjulet. Jag förstod att det var drivremmen som gått åt skogen redan där och då..

Jag tänkte what the fuck, jag är inte så avancerad i mina tankar.. Sedan började jag fundera på hur jag skulle få tillbaka mopeden till uthyraren i Saigon, det var ändå fyra mil dig. Eftersom det rör sig om en slitagedel så tyckte jag givetvis att det var uthyraren som skulle fixa transport och reparation. Jag hade kortet till uthyraren men där fanns det ingen landskod utskriven.

Jag ringde till min prins mamma men kunde inte få tag på henne eftersom klockan var väldigt tidigt i Sverige.. Hon är bra på praktiska saker, och googlar nästan lika bra som jag, så hon hade hittat landskoden i ett nafs.. Vågade inte ringa någon annan i Sverige så tidigt och kände mig heller inte redo att ta mig an den griniga kärringen till mopeduthyrare än.

Jag börjar putta moppen i det gassande solskenet och kommer väl en bit innan jag börjar känna att det inte kommer fungera. Jag kastar en blick bakåt, och det var allt som behövdes, jag behövde inte ens sätta upp tummen, utan en Vietnames lyfte fotsulan i en gest som jag hade sett häromdagen.. Jag visste alltså vad det betydde, och precis när han hade kört förbi som kom nästa person och gjorde likadant. Honom nickade jag åt och han körde upp bredvid mig och jag fällde ner min passagerarfotpinne.

Vi kunde inte prata med varandra eftersom han inte kunde ett ord engelska.. Men jag satte mig tillrätta och han satte sin fot mot min fotpinne och började putta min moped. Det gick bättre än jag hade kunnat ana och snart hade vi fått upp bra fart. Han höll sig på insidan och jag på utsidan. Jag såg till så att han hela tiden hade utrymme att köra bredvid mig, följsamt som en dans körde vi och undvek varje hinder som dök upp; väggropar, skräp, eller någon som körde på fel sida av vägen - väldigt vanligt, skriver nog ett inlägg om det också vid tillfälle..

Rätt vad det var kände jag att drivet försvann, och när jag tittade bakåt så pekade han inåt vägkanten. Jag körde in mot skjulet som stod där och såg att det fanns en massa moppar uppställda där. Det visar sig vara en verkstad och jag tänker - vänta nu, det här kommer kosta skjortan och ta en evighet.. ..jag tyckte fortfarande att uthyraren skulle stå för det här men kände mig inte så sugen på att ringa till surkärringen, som jag nämnde tidigare..

Verktygslådan åker upp och ett par minuter senare har han blottat den söndertrasade drivremmen som jag redan förstod hade gått åt skogen. Jag frågar vad den kommer kosta och han ringer ett samtal. En stol ställs fram åt mig av en tjej som jobbade i verkstan, förmodligen administrativt.


Drivremmen och vissa av de bortskruvade delarna

Jag sätter mig ner och dricker upp resten av mitt vatten men får ingen ro i kroppen.. Stressad över priset reser jag mig upp och vankar av och an - jag har ju inte hur mycket pengar som helst och de ser inte ut att ta kort.. Efter några minuter så gestikulerar de något som jag tolkar som att reservdelen är på väg. Efter ett tag kommer tjejen och skriver ner 165 000 dong på mitt framlagda block med min penna. 165 000 dong är ungefär sjuttio kronor.. Jag hade väntat mig en mycket värre smäll än så, men jag hade ju inte fått veta vad arbetet skulle gå på än heller.

Jag ville inte visa att jag har ganska mycket mer pengar i plånboken, inte innan vi diskuterat färdigt priset - jag var givetvis orolig för att de skulle försöka lura mig på mer pengar om jag visade att jag hade mer, detta tack vare de första dagarnas problem. Jag plockar fram en sedel på hundratusen och alla mina mindre dongsedlar så det blev 158 000, sen lade jag till en dollar - vilket motsvarar 18 000 dong. Jag ville inte behöva slänga fram två hundringar, för då kan det nog sticka iväg ännu ett par hundringar. Jag visar pengarna och frågar om det är ok, tjejen gör tummen upp.. Nu när vi var överens om priset så tog jag fram min kamera och började fotografera lite.. Att slita upp en kamera som kostar en årslön gör man lixom inte innan man kommit överens om priset. Jag börjar fotografera lite medan reparatören pillar lite med min moped, och passar på att fixa en ny fejsbookbild också..

..till sist kommer reservdelen..

Jag räcker över pengarna till tjejen och hon ger tillbaka några av småsedlarna och tar bara det som precis krävs för att betala det överenskomna priset.. ..jag känner genast att något är fel. Reparatören har under väntan blåst rent drevhuset och gjort i ordning det, så när han får reservdelen i sin hand börjar magin. Med hylsnyckeln som sin trollstav flyger drivremm till rätta och kåpor sätts på plats. Skruvar skruvas i och muttrar dras åt...


Magician at work..

Fem minuter senare och en del trollformler så dras motorn igång och alas.. ..bakhjulet som motorn inte fått att snurra den senaste timmen börjar snurra som besatt.. Jag provar själv att gasa för att se om även jag kan få saker att hända.. ..det visar sig att det inte behövs någon magic touch - även jag kan utan problem få bakhjulet i spinn. Tjejen tar min tomma flaska ifrån mig - som jag drack upp medan jag väntade - och kommer tillbaka med den nyfylld.. ..jag försöker truga på henne de sedlar hon lämnade tillbaka tidigare men hon är obeveklig.

Jag kollar på dem, de kollar på mig, jag kollar på dem, och de kollar på mig som om de vill säga är du kvar än, vi har ett jobba att göra fast inte på ren svenska då.. Jag gestikulerar att jag sticker iväg med motorcykeln och de nickar. Jag känner en skamsköljning över att jag utgått ifrån att de skulle försöka lura mig och försöker få dem att ta emot mer pengar men de vägrar. Till sist lyfter magikern en dollarsedel från de pengar jag försöker truga på dem och jag stoppar ner resten i fickan..

Efter att fixat i ordning mina saker och sagt hejdå drog jag igång motorn.. Vi vinkade en sista gång och log stort.. ..tjejen fick en slängkyss som resulterade i att hon blygt började inspektera sina skor, och det var det sista jag såg av den här fantastiska samlingen änglar..

Ni kanske undrar vad som hände med killen som gav mig snålskjuts? Ingen aning, han bara försvann.. ..utan ersättning och bara en klapp på axeln som tack. Vietnameser är fantastiska - bara man slipper turistskojarna. Även i Saigon är de underbara, och i vanliga affärer är de alltid trevliga och ger en vettiga priser, och varorna håller hög klass. Man ska se upp med försäljare som bär med sig sina varor, och så ska man alltid diskutera priset innan med cyckeltaxichauffören, och mopedchauffören.. ..annars blir man ofta lurad.

Det här var nog det bästa på hela dagen, jag älskar att bli lyckligt och oväntat överraskad av mänsklig godhet i alla dess former!

Ta hand om er så ska jag kanske göra det jag också!