http://bitesized.blogg.se

Nu börjar den riktiga semestern.. Dit jag nu är på väg har jag redan fler och bättre vänner än jag någonsin kunnat drömma om att få. Ett ställe där ingen behöver oroa sig för att få mat för dagen eller tak över huvudet - ett paradis långt vackrare än något annat ställe på jorden.

Det enda jag ska göra de månader som är kvar - innan jag börjar arbeta som äventyrare igen - är att ge min son Simon mer av mig, hjälpa mina vänner på eBay med det jag älskar mest, träna, umgås med mina vänner och vänta på sista oktober.


En ny dag och ett nytt liv gryr..

Efter att ha sagt hej då till Khoa och Sandy ordnade jag snabbt ett hotellrum för sista natten och lämnade packningen. Dödstrött som jag var tänkte jag bara skriva något blogginlägg och sedan krascha..

På väg till internetcaféet ser jag på Shirley Temple, en tjej som jag hade dissat några dagar tidigare för att hon betedde sig illa mot personalen på ett hotell. Vi började i alla fall prata då och hon hade bjudit med mig ut senare den kvällen, men jag hade valt att ducka det till förmån för att hitta på något med Khoa och Sandy.. Anyways..

Jag ser Shirley Temple sitta med ett gäng på en bar - baren ligger längs med gatan jag följer för att nå mitt internetcafé.. Tänkte att jag bara skulle säga hej och be om ursäkt för att jag inte dök upp härom dagen. Jag smyger upp bakom henne och säger Hello gorgeous evil American och hon lyser upp som bara en Uessan kan göra - sådär så man blir alldeles varm i hjärtat och känner sig välkommen och älskad.. ..nästan lika varm som om man hade fått napalm släppt över sig...

Vips så sitter jag vid ett redan överfullt bord och beställer smådunkar - typ 1,5 liters - med vattnig öl för fem kronor styck. Jag gillar inte ens öl... Att ölen är vattnig spelade dock ingen roll - eftersom den är billig! Dessutom tyckte jag den var ganska god därför:).. Vi dricker dunk efter dunk utan att känna av det märkbart, mer än att det är skytteltrafik till lilltoan på uteserveringen.


Shirley Temple med sin kanadensare(?)

Kring bordet sitter en brokig samling uessanare, kanadicker, australiensare och annat löst folk. Någon skotte tror jag det också var, men är inte säker. Dessutom satt där också den kanske hetaste snubben jag någonsin sett..


Het men gnällig kille som var lite mesig.. ..ville inte festa..

Egentligen heter inte Shirley Temple Shirley Temple, hon heter Gina, och hon är inte som andra barn.. Hon är väldigt yvig och stor i käften - fast på ett bra sätt - väldigt verbal! Hennes retorik har hon tränat upp under sin tid som kämpe för The Gay Rights Movement i Los Angeles. I Vietnam jobbar hon som lärare i engelska och tjänar lika mycket som jag gör efter skatt.. ..fast med obefintliga levnadsomkostnader.. Hennes pappa flyttade till Vietnam när Gina var 14 och träffade där en vietnamesisk fru. Gina har därför varit där flertalet gånger under sin uppväxt och har liksom hennes far - och jag - förälskat sig i landet (eller är det bara den billiga ölen?)..


Gina förtrållar killarna - nåja... De nämnda dunkarna på bordet:)..

Helt oförhappandes börjar det ösa ner och vårt sällskap som blivit allt större ryms inte längre under markisen, men ägarna bygger ett ad hoc-regnskydd med parasoll och en presenning och får oss på så sätt stanna kvar och dricka undermålig öl för småslantar!


Gjorde Vietnam på motorcykel - skön snubbe, lite dum i huvudet...

Rätt vad det är kommer hon - Natalia. Eldig spanjorska med ett fantastiskt leende och lika fantastisk engelska.. Nästan regalt rör hon sig till uteserveringen. Hon tänder en av sina långa exklusiva cigaretter, som hon senare hävdar att hon bara feströker. Hon sätter sig några meter ifrån oss och efter att jag blivit utmanad att gå och prata med henne reser jag mig upp. Jag går fram till henne och småpratar lite, tomma ord utan mening och bjuder sedan in henne till vårt gäng. Hon sätter sig ner och vi pratar vidare.

De andra killarna samlar mod till sig och släpper sedan uppmärksamheten från de två uessanska kvinnorna som befinner sig i sällskapet.. ..sedan börjar de hugga på Natalia:).


Lite blyg, men söt spanjorska..

Efter ett tag tröttnar hon på den typen av uppmärksamhet och börjar prata med två spanjorer som kommer någonstans ifrån. Hon sätter sig vid deras bord och jag fortsätter prata med Shirley och de andra.. Framåt ett på natten ska de andra vidare och jag tycker synd om Natalia - som fastnat med vad jag tycker är två töntiga spanjorer. Jag frågar om hon vill gå och ta en drink och det vill hon självklart.

Vi går till Crazy Buffalo som är ett sådär turistställe - de har dock en uteservering och.. ..nja, inte mycket mera värt att nämna. Det går i alla fall att beställa drinkar där.


Galen Buffel - Vi måste varit galna som gick dit...

Vi börjar prata om ambitionen med hennes resa och det visar sig att hon ska vara där en månad och sedan gå på hennes väninnas bröllop i Hanoi. Jag berätta om mina små äventyr, samt visar lite bilder i kameran.

Trots sina manikyrerade naglar och kvinnliga yttre visar det sig att det bor en sann äventyrare under den tillrättalagda ytan. Hon skulle mer än gärna följt med ut utanför stadsgränsen på en moped och irra runt på landbygden:). Hon ondgör sig över att vi inte träffades två veckor tidigare och försöker få mig att förlänga min tripp.. Har dock fantastiska saker på hemmaplan också, så det var inte ett alternativ, men jag håller med om att det var synd att jag inte träffade henne för att par veckor sedan. Hade kunnat blivit hur fantastiskt som helst om två galningar hamnat i självsvängning..

Kvällen hade nu blivit natt och började gå över i morgon. Jag som skulle resa hem kände mer och mer att det var dags att börja runda av - och gör också så..

Missar dagens första plan - soluppgången.. Vaknar 0600, ca 30 minuter för sent. Jag och Khoa går ner till stranden och väntar på Sandy som är trött:).. 30 minuter senare dyker hon upp och vi börjar smida planer för morgonen.


En halvtimme för sent och vi missar en fantastisk soluppgång..

Vi bestämmer oss för att först besöka områdets huvudpagod och även delfintemplet som ligger i direkt anslutning. Några minuter därefter har vi lyckats fixa mopedskjuts tur och retur för en billig peng.


Binh An - böneplatsen i områdets huvudpagod..

I Binh An-pagoden lärde jag mig att be Buddhistiskt, och självklart försäkrade jag mig om uttdelning genom att även be i delfintemplet - man vill ju gardera sig! Vad jag önskade mig när jag bad? Lycklig kärlek innan slutet av oktober.. ..återkommer med resultatet:)..


Port ut från huvudtemplet - ibland får jag till det!


Den här munken - i delfintemplet - slår i klockan när man ber..

Huvudattraktionen i delfintemplet är en hög med delfinknotor, samt en med valknotor. Enligt legenden strandade en delfin där och det är dennes benknotor som ligger inglasade. Det fanns någon bild på den stackars delfinen också.


Delfintemplets huvudingång - utvecklingsstörda tiggare belägrar den.

Det är sant, ingången belägrades av utvecklingsstörda..


Inglasade delfinben...

Fick aldrig klarhet i vad det var som var så mäktigt med de här delfinbensbitarna. Buddha incarnate? Förstod heller inte valbensbitarna, men jag är ju heller inte vidare upplyst:).. Får fråga Nisse, han har koll på sånt! Är inte säker, men han kan vara lite upplyst också..


Valbenen som fanns i ett annat akvarium..

Vi beger oss sedan upp på sanddynerna med en envis tiggare i hasorna. Khoa och Sandy letar febrilt efter småpengar utan att hitta några, så vi blir förföljda i typ 20 minuter - persistent beggar..


Fantastiskt vacker i området!

Efter att ha lyckats skaka av oss tiggaren promenerar vi runt och fotograferar lite och beger oss sedan tillbaka till mopedchaufförerna, som snällt väntat på oss, och åker tillbaka till byn. Väl där går vi till marknaden igen - som dagen innan - men den här gången passerar vi igenom och vidare till grottpagoderna.

Helt plötsligt dyker våran obeställda guide upp, och det är trevligt att ha en ledsagare som vallar oss genom alla pagoderna och ser till så vi inte missar några statyer värda att titta på.


Guiden - den uessanska tuggummikulturen genomsyrar allt..


Inbyggd i grottväggen.


Julgran? Vad har det med Buddhism att göra?


Alla pagoderna låg inte insprängda i grottor!


Skilda meningar rådde om man fick kalla den här för Super Buddha.

Det finns en jätteglad, jättestor, jättetjock Buddha där som dessutom har fantastiska örsnibbar.. Självklart bara måste jag gnida hans mage så jag får lite tur. Det ska funka på vilken Buddha som helst, men den här ser ut som en Buddha som faktiskt lämnar garantier!


Buddha som ser ut att lämna garantier på maggnuggningen!

Man kan tydligen gnugga av tur från honom och gnugga den på sig genom att gnugga hans mage och sedan sin axel, vet inte om det skulle ge mer tur än om man bara gnuggade magen, men jag fick i alla fall hjälp av en kvinna i sällskapet att gnugga mig:/..


Är det månde den här båten som kommer med våran havsmat?

När vi hade gått igenom alla pagoderna och statyerna var det dags för höjdpunkten, havsdjursmat! Vi beger oss ner till stranden igen och beställer in ett kilo shellfishes vad de nu heter på svenska. Medan vi väntar på att få in dem springer jag och Khoa och badar. Jag solar sedan en 10 min, de andra vill inte bli brunare.. ..finare att vara blekfis i Vietnam.


Shellfishes - några av de vi köpte i alla fall.

När maten äntligen kom så sprang vi till bords och åt med god aptit - och tandpetare.. Krossade jordnötter täckte de grillade skalen, och vi smaksatte med lime, sedan doppade vi bitarna i en salt- och kryddblandning. Magiskt gott med helt färsk havsmat!

I väntan på vår andra beställning - bläckfisk - smet jag och solade några minuter till, men det var inte många.. Sammanlagt kanske 15-20 den dagen, så min solbränna är ungefär lika ojämn som innan fortfarande:)..


Grillad bläckfisk - mums-filibabba!

Andra rätten åkte också ner med god aptit, galet gott! Efter det hade klockan blivit så mycket så vi fick springa till rummen för att tvätta oss. Khoa förlorar klunsningen så jag får tvätta mig först. En tvättbalja och kallt vatten är det som finns, men jag biter ihop. Vägrar stinka förorenat havsvatten på en buss i över sju timmar:). Eftersom vi är två på en balja tar det ett tag så Sandy får springa och hålla bussen som ska ta oss till stan för vidare transport hem. Hon gör ett fantastiskt jobb och vi kommer med:).


Den glada trion under en av busspauserna..

Eftersom det är min sista kväll i Saigon så frågar jag om jag kan få bjuda ut dem på middag. Jag har ju en massa vietnamesiska Dong som jag inte har använt. De säger emot och liksom förra gången jag ville bjuda dem blev de uppriktigt illa till mods. De tycker inte att vänner ska betala för varandra, men jag förklarar situationen och de accepterar.

Vi äter en fantastisk middag och sluter en pakt.. Maj 2015, när de båda har studerat färdigt, och hunnig få igång sina karriärer så ska de hälsa på i Sverige:). Självklart kommer det inte hända, men jag har skrivit in det i almanackan! Planen är att jag sticker tillbaka till Vietnam på galna äventyr igen om ett halvår.. ..och då får jag träffa Sandy igen i alla fall!


Sista bilden innan vi bryter upp..

När vi väl säger hejdå får både Sandy och Khoa var sin kram, och som jag nämnt tidigare är Vietnameser inte så vana vid kroppskontakt, så de vet inte riktigt vart de ska ta vägen.. Jag lever dock efter inställningen att alla behöver och gillar en kram, oavsett om de vet det eller ej!

Kommer sakna dem!

Enligt Sandy - som varit där tidigare - var det ovanligt öde där i byn, varför visste vi inte, men det såg ut som om hus hade nedmonterats och flyttats bort. Att hitta matställen är dock, trots brist på folk, aldrig något problem i Vietnam, och eftersom vi hade börjat bli hungriga så vi letade upp första bästa matvagn för att fylla våra värkande magar..


Så här ska man inte lämna pinnarna - även om man bara ska fota!

Jag beställde dubbel nudelportion eftersom vi alla var överens om att min mage skrek högst! Medan vi åt diskuterade vi om marknaden på bergshöjden fortfarande var öppen. Vi kom överens om att det bästa sättet att ta reda på det var att promenera dit och titta. Vi hade ju inte så mycket annat för oss!

På vägen upp fanns det en skylt som berättade varför byn var så öde. De höll tydligen på att riva bostäderna för att bygga någon slags park mitt i ödemarkerna.. ..vilken typ av park var dock osäkert..

När vi kom uppför bergshöjden till marknaden så var den inte öppen, men de som ägde stånden tände lamporna och så vips var den öppen och ett hav av skräp flödade i 60 Watts-ljus:)..


Krims-krams som fick Stöde marknad att se ut som en guldgruva!

Det mest smaklösa skräpet - som jag tyvärr inte fotade eftersom det helt enkelt var too much - var en docka som kunde dansa och låta skränigt. Den såg ut som ett barn och hade på sig kamoflagekläder av den typ uessanska soldater hade på sig när de hälsade på senast, dessutom hade den en M16 i högsta hugg.

De flesta vietnameser som jag har träffat har varit emot USAs härjningar i området, men trots det så säljer de sånt här skräp.. Anledningen är självklart för att även om de i och med det säljer en del av sin egen själ så är de såpass fattiga att de är villiga att göra det för lite extra pengar.

När vi var mätta på skräp smet vi ner till havet och började spela UNO på en restaurang tills de släkte ljuset. Konstigt att de har öppet hela dagarna utan att det finns en enda kund där? Vi köpte inget men de lämnade ändå på en lampa när de stängde ner:).. Det var ändå för mörkt så vi begav oss till grabbarnas rum och spelade vidare.

Khoa och Sandy tjatade om att vi måste spela om något, och vi kommer överens om att förloraren skulle köpa snask.. ..självklart åker jag på rådäng.. Jag köper så sjukt mycket snask att de inte fattar vad som händer och så snaskar vi i oss allt medan jag lär dem poker. De vill självklart spela om något där också det får bli drickat. Jag lär dem the basics med öppna kort.. Sandy förlorar stort när vi väl kör på riktigt.. Båda Khoa och jag låter henne komma billigt undan genom att beställa vatten!

..efter det spårar det ur och vi spelar poker där förloraren får välja sanning eller konsekvens, fast utan konsekvens..

Sjukt att de aldrig hade hört talas om poker, men nu lärde jag dem poängberäkningen, utspel, och varianten där man kör till tretton med köpstopp vid tio.. Dessutom körde vi med alla under tio och öppet kort.

Texas Hold 'Em får jag lära dem när vi träffas nästa gång, men eftersom man kör om pengar där så får det bli under Tet-högtiden.. Då har vietnameserna tre dagars frist att spela om pengar, sen blir det förbjudet igen:)..

Lustig tradition.

Sänggång vid 0100...


Skabbig bonushund för att ni ska få lite fler bilder att titta på:)..

Jag behövde bara sova några timmar och träffa Khoa och Sandy igen för att magkänslan skule bli bättre, förmodligen var det bara allt socker i glassen som ställde till det:)..

Vi träffades 0730 eftersom Khoa och Sandy som åkte moppe fastnade i trafiken. När de väl kom på plats inhandlades det bussbiljetter och sedan satte vi oss och åt frukost. 0830 avgick bussresan, och det skulle bli en lång sådan..


Buss utan toalett - bästa att inte dricka så mycket..

Sandy kunde inte riktigt hantera bussresan utan började - trots åksjuketabletter - göra det man gör när man inte han hantera bussresan.. En frän och mindre fantastisk doft spred sig i sällskapet, hon höll sig dock stark.. Hon förbannade frukosten hon åt, och jag nämnde försiktigt att hon borde tagit tabletterna någon timme innan bussresan, istället för precis innan.

Väl framme i Lien Huang hoppade Sandy ut ur bussen och sprang före till några mopedförare och lyckas få till en deal om att de skulle skjutsa oss till slutdestinationen.


Slutdestinationen - Binh Thanh

Jag var nervös över att vi skulle separeras eftersom Sandy och Khoa båda satt på den andra mopeden.. Jag skulle fått det mycket jobbigt att komma till rätta om jag hamnade på fel ställe! Allt gick självklart bra och väl framme betalade vi de båda chaufförerna..

Vi fick våra galet överprisade hotellrum och lämnade våran packning där. Sedan begav vi oss till stranden och promenerade den uppifrån och ner, och tillbaka igen.


I bakgrunden hotellbyggnaden och fiskerestaurangerna.

Delar av stranden var täckt av den finaste strand och andra delar var täckt av de vackraste släta stenar. Eftersom jag är som ett barn har jag givetvis en stensamling med mig hem!


Vissa av stenarna är helt fantastiska, mina favoriter är de helt svarta!

Dagsljuset försvann och timmarna likaså..


To be continued... (måste smita, planet går snart:)

Jag kommer smita till Co Thach imorgon, lite orolig för om det kommer gå bra.. Åker dit med Khoa och Sandy, men jag har en taskig magkänsla:/.. Vi får se om jag blir rånad, eller kanske blir av med något..


Co Thach Beach

Fast förmodligen kommer jag bara få ännu en fantastisk upplevelse på sluttampen av resan. Får kolla upp reseförsäkringen vad som händer om jag blir av med något...

Kommer tillbaka till Saigon på torsdag kväll, och på fredag flyger jag hem!

Ses på måndag mina älsklingkollegor - det är alla er på Tradera inklusive konsulterna.. ..er andra trogna läsare hoppas jag att jag får se snart.. ..och de vänner som inte läser troget vill jag självklart ändå träffa lika omgående:)..

Igår och idag har jag varit så sliten så jag har tagit lite äventyrsledigt.. Jag kände att jag försummat mitt bloggande lite, och så behövde jag tandkräm..

Jag har min lilla favoritmarknad - Huynh Thuc Khang Street Market - där de har allt som finns i en genomsnittlig ICA-butik - utom Stig, fast han kanske inte finns i den genomsnittliga ICA-butiken?


Huynh Thuc Khang Street Market

Bland annat har de tandkräm där det ingår en gratis tandborste för fem dollar.. Samma tub utan den gratis tandborsten kan man få för en dollar. Begreppet gratis är lite flummigt tydligt.

Efter att ha fått tag på min tandkräm så letade jag efter ett ställe att äta på. Undviker man ställen med färgglada och lyxiga skyltar och väldekorerad utsida så kommer man ganska billigt undan. I det här fallet 50 kronor för ett par bläckfiskar, en massa ris, vatten och en kopp kaffe. Billigt med tanke på området, men inte i närheten av lika billigt som på lokalbefolkningens guldkorn! ..dessa ligger dock oftast i stadens utkanter.


Bläckfiskar - mumseli-mums!

Egentligen var det inte så himla fantastiskt, det var okej:).. Är inte så mycket för havsmat, äter det bara för att det är coolt..

Sedan gick jag runt och shoppade och lyckades hitta en bilkarta, så jag ska försöka göra ett nytt försök att hyra moppe och se landsbygden, men den här gången utan att åka vilse hela tiden! Dessutom köpte jag en Phrase Book, tänkte lära mig lite Vietnamesiska till min nästa resa som jag har planerat. Jag ska berätta om den vid tillfälle:).. Vissa kommer flippa av de planerna! Köpte dessutom lite billiga filmer också. Försökte även hitta något ritprogram typ Paintshop Pro eller nåt, men jag hittade inte det bland de billiga programmen, men de hade word och Gud vet allt..

Ta hand om er, själv är jag odödlig så jag kan göra vad som helst!

Vi trotsade översvämningarna än en gång och gav oss ut mot det nya målet. Vattnet hade sjunkit undan något och regnet hade dragit sig undan lite.

Väl framme visade sig cafet vara - i mina ögon - väldigt japaninfluerat. Men det tyckte jag om engelskaklubbens lokal också.


Ser ni hjärtat nere i vänstra hörnet:).. Fin blomsterdekoration som fanns i foajen..

Som de tidigare gångerna idag fick Sandy överraska mig än en gång med något lokalt påfund från menyn. Hon beställde in en fruktyoghurt åt sig själv och mig. Isbitar, yoghurt, mjölk och färska fruktbitar i en enda röra som såg ut som om det hade skurit sig. Fantastiskt gott!


Fantastisk utsikt..

Vi konverserar, debatterar och umgås och då och då blixtrar Sandy till med en massa värdelöst vetande, som till exempel att man kan använda ris som pappersklister, eller att man kan laga sprucket glas med äggvita.  Tydligen kan man också, om man har en apelsin som in för bitter för att göra juice av, doppa halvorna i varmt vatten så ska viss del av bitterheten sugas ut så man kan göra sin juice. Jag älskar sådana kunskaper och utgick givetvis från att de här kunskaperna ärvts ner flera generationer. När jag frågar henne om det kollar hon konstigt på mig och säger att hon lärt sig det från internet.

Jag frågar om alla de som är kvar av gänget har internet hemma. Khoa småskrattar åt mig och informerar mig om att det är 2009.. Jag känner mig dum igen - för andra gången på mycket kort tid. För att kontra så frågar jag dem om stnittstorleken på teve-apparaterna folk har.. 24"-27" tum.. ..tjockteve.. 2009, yeah right.. I win.. Passar dessutom på att berätta om Gonzons 52"-are..



Vi pratade om allt möjligt tills klockan passerat 0000.. Khoa hade sagt till sin mor att han jobbade den kvällen, så likt askungen skulle hans moped snart förvandlas till en pumpa.. Hans pass slutar i vanliga fall 0030 så det var dags att lämna cafet..

Efter vår djupdykning i Saigons avloppsvatten lyckades vi efter ca 20 minuter komma till fiskrestaurangen. Där tog som vanligt Sandy kommandot och beställde. Mig har hon fått beställa slumpmässiga överraskningsrätter åt hela dagen.. Ville pröva nya saker hela tiden, och dessutom förstod jag inte menyerna på de lokala haken:).. Dessutom är det hon som samlar ihop pengarna till notan också och betalar den.. ..alltid. Undra om det blir jobbigt i längden att umgås med en sån person? För egen del tyckte jag mest det var kul att hon tog för sig.

Efter lite handtvättning, beställning och väntan kom maten in. Rå fisk hade låtit så läskigt, men det var inte alls läskigt.. Inte det minsta! Först fick man rispapper som såg ut som runda fajitas, fast lite genomskinliga. De blötte man ner med vatten som man doppat sin hand i. När rispappret var mjukt och följsamt fyllde man det med grönsallad, färska kryddblad och lade sedan ner fiskbitarna.. Fiskbitarna hade skinn och ben kvar, men det var ändå inte så traumatiskt..


En fiskbit lagd längst ner - ser lite ut som svensk sill - fast annan form

Vi åt upp och beställde en tallrik till som vi också gjorde slut på innan vi kände oss nöjda. Som vanligt så tog Sandy kommandot över notan, precis som hon gjort på varje ställe. Med snabb huvudräkning räknar hon ut var och ens del och alla betalar henne - pengarna reläar hon sedan vidare till servitören/trisen.. Sandy förtjänar ett helt eget blogginlägg - sällan man imponeras av 20-åringar som man imponeras av henne..

På väg därifrån bad vi om att få se ägarens övertäckta chopper - han plockade gladerligen bort pressenningen och lät mig fota..


Fet chopper som restaurangägaren ägde.. En sån vill jag göra Vietnam med!

Jag var dock inte sugen på att åka hem, så jag bad gänget att dra vidare och fika lite.. ..ingen motsatte sig!

..what the weatherman says if the weatherman says it's raining, you'll never here me complaining..


When it rains it pours..


..and when it pours it floods..

Lyckligtvis är Khoa en hjälte bakom styret.. ..trots att han har manuell låda så klarade han att ta oss igenom ett översvämmat Saigon. Bitvis var det vatten ända upp till knäna, men då lade jag bara upp mina ben på sidan av hanns medan han blev alldeles dyngsur:).. Det här fotot är tyvärr inte taget där det var som värst, var inte läge att ta fram kameran då.. När vi körde upp på en bensinmack som vi skulle förbi tvingade jag Khoa att stanna så jag kunde fota lite. Som värst var det nog någon decimeter till..


Typ såhär satt jag bakom Khoa, med mopperegnskyddet över mig. Fast den främre delen brukar ligga över mopedens främre del..

Saker man inte vill tänka på är exempelvis att det där inte bara är regnvatten, utan en del annat också.. ..och annat flyter till ytan när vattenståndet blir för högt..

Where's my scuba gear?

Engelskaklubben är en klubb för ambitiösare Vietnamesiska elever - de som vill lära sig bättre engelska för att få ta del av de fördelar som då erbjuds dem. Engelskaklubben drivs av eleverna själva, eller snarare Sandy.. En stark matriark som är ett organisatoriskt geni, väldigt skärpt och en naturlig ledare. Utöver sitt engagemang i engelskaklubben jobbar hon som extralärare bara för att själv bli bättre på de ämnena hon tutorerar i.

Om Khoa skulle vara hälften så mogen och driven som hon skulle han kunna komma vart som helst eftersom han har så mycket bättre förutsättningar.


Sandy, den självklara ledaren för engelskaklubben..

Förutom att prata engelska på engelskaklubben dricker man iste, leker ordlekar, och hittar på berättelser utifrån kort.. Det var i alla fall det vi hann med den här söndagen. Det behöver inte vara så avancerat egentligen eftersom det viktiga är att de tvingas prata engelska, och utveckla sina engelskakunskaper. Jag gjorde allt jag kunde för att berika engelskaklubben men de har inte riktigt samma humor som jag.. ..fast jag börjar bli van:)..

Sandy har förberett med bilder och olika lekar och vi får pappar och låtsaspengar utdelade till oss.. Sen ska vi börja köpa frågor enligt auktionsprincipen och får poäng enligt enkla regler. Självklart vinner mitt lag, de frågor som ställdes var av väldigt västerländsk karaktär. Sandy, som är en Googlare av imponerande mått - enligt legenden - har förmodligen hittat frågorna på en engelsk site.


Andrapristagarna - men de är lika glada för det.. Losers...

Ser inte hon till vänster lite ut som Tradera-Mimmi, vår egna lilla Pokahontas? Bilden nedan är från den andra leken där man skulle skapa en historia utifrån några förutbestämda bilder.


Är man inte fullt så bra på engelska blir man lätt lite blyg:/..

Förstår mig inte på moment som inte har någon vinnare, men jag såg mig själv som den självklara vinnaren!:)

Vi fick ett enormt stort utbyte av varandra, de fick möjlighet att prata med någon som kan förhållandevis avancerad engelska och jag fick lära mig jättemycket om Vietnam, och några av dess ungdomars tankar, drömmar och funderingar.. Allt sånt som jag älskar att få reda på.

Dumpar några bilder inifrån stället bara för att det var så mysigt där!


Tjejer som pratar strunt..


Min lagspelare i tävlingen.. ..som vi vann...


Trappan ner..


Foajen till cafet där engelskaklubben håller till..


Allt eftersom dagen gick så droppade fler och fler av tills vi bara var fyra kvar; jag Khoa, Sandy och en till tjej.. Vi bestämde oss för att runda av efter fyra timmar och åka iväg och äta lite rå fisk.. Vägen dit skulle bli ett blött äventyr visade det sig..

Khoa - som jag tidigare nämnt att jag börjat lära känna - frågade redan i onsdag om jag ville följa med på en taltävling på söndagmorgonen.. ..och äntligen kom söndagmorgonen. Trots att jag somnade 0200 så blev jag alltså tvungen att stiga upp 0700 för att hinna till vår mötesplats utanför hans jobb på turistkrogen Allez Boo. Enligt honom ett överprisat skitställe som går runt på grund av att servitörerna är bra människor - jag håller med.

Självklart försover jag mig lite men hinner duscha och sätta på mig jeans och vit skjorta i alla fall. Har inte fixat håret en enda gång medan jag har varit här, så jag sparar torktid och fixning - typ tio minuter. Kom bara ett par minuter sent..

Jag hoppar upp bak på hans moppe och hör och häpna, grabben vet inte var tävlingen är:).. Vi parkerar i närheten av där vi tror det är och börjar promenera. Efter att ha irrat i 20 min hittar vi efter något mobilsamtal rätt.. När vi väl kommer på plats hälsar vi på hans kompis Vu - stavas förmodligen inte så - och sätter igång och väntar på de två tjejerna som ska ansluta.. ..Sandy och en med ett konstigt namn. Egentligen heter inte Sandy Sandy, hon heter också något lika konstigt som alla andra, men hon har gjort det enda rätta, tagit sig ett lättare namn:).. Tjejerna är tydligen notoriska senkommare och får ta en del back-stabbing.. ..jag håller tyst om min egna dåliga ovana och försvarar istället tjejerna.. Till sist kommer tjejerna - tjugo minuter för sent, men tio minuter innan tävlingen börjar.

Vi skyndar oss upp och pausunderhållingen håller på - dansstegen som hämtade från ett högstadiedisco, och en sångröst som är sådär.. ..inte mer. Självklart var det fantastiskt ändå - det var äkta!


..kort kjol räckte en bit, men inte ända fram..

Tävlingen började snart och tävlande efter tävlande berättar med varierande inlevelse om något av de ämnena de fick välja mellan:
1. Vilka delar av den vietnamesiska kulturen som är viktigast att bevara och hur man ska bevara dem.
2. Hur viktigt är det att vietnameserna lär sig engelska eftersom Vietnam nu gått med i WTO?
3. Vilka är enligt dig de fem viktigaste förändringarna i Vietnam de senaste fem åren? Vilka förändringar tror du Vietnam kommer genomgå de kommande fem åren, och varför tror du det?

De flesta valde tvåan och påpekade vikten av goda kunskaper i det engelska språket - och för alla var det ett sätt att komma ut och se världen - kanske den enda. Det engelska språket innebär makt, och utlänningar kan lätt få jobb på internationella skolor och tjäna bra pengar. Ben som jag festade med hade valt den vägen.. Tonåringarna drömmer om resor världen över - och att få se saker de bara har sett på bilder på internet - saker som vi tar för givet är för dem bara drömmar. Även att besöka grannländerna kantas av svårigheter och omöjligheter. Visum är svårt att få, pengar är en viktig faktor, och trots den revolution som internet har inneburit är det långt från Vietnam ut i världen. I alla fall ur det perspektiv som de tonåringar har som jag har kommit i kontakt med.

Den uessanska tuggummikulturen är för dem en frihetsikon. Vietnam befinner sig nu där Sverige var på -60 till och med -90-talet. Ungdommarna ifrågasätter sin egna kultur och värderingar, och hämtar inspiration från de serier som kablas över från det stora landet i väst..

Khoa har tur - han har fått någon form av stipendie och har dessutom släktingar i USA som han kan bo hos. Hans mamma har också lyckats spara undan pengar till ett års collegestudier. När han hör att utbildning är helt gratis i Sverige kan han knappt tro sina öron.. De Vietnamesiska ungdomarna som jag har kommit i kontakt med ser USA som ett sätt att kunna få se världen. Skulle de bli medborgare där försvinner alla reserestriktioner som satts upp för dem här i Vietnam. Dessutom kommer de då kunna tjäna tillräckligt mycket för att kunna resa runt. För de flesta är inte USA ett alternativ, men alla har ändå möjligheten att studera i Vietnam, även om förutsättningarna i där är lite annorlunda än i Sverige.

Vår favorit i taltävlingen - som dessutom är Khoas och hans vänners väninna - har lyckats ta sig hit genom delfinaler och det är en väldigt stor och viktig dag för dem som kommit vidare hit. Priset är en miljon dong, motsvarande 420 kronor. En bra måltid på den typen av restauranger som tonåringarna brukar gå på kostar ca 20 000 dong.. Femtio middagar alltså. Dessutom får de kurser betalade på internationella skolor om de vinner, vilket innebär ca 1000 kronor i kurser för vinnaren..


Uppställningen inför domen..

Första uttagningen kommer och alla står på ett led. Första namnet ropas upp och denne tar ett steg framåt, ytterligare fyra personer får höra sitt namn ropas upp, ingen av de fem är Luu Quynh Nhu - tjejen som vi hejar på. Nervositet - men det visar sig vara något bra eftersom de tre som var kvar får ställa sig framför de fem som tagits ut..


De tre finalisterna..

Spänningen är olidligt när tredjepristagaren ropas upp, och när andrapristagaren ropats upp så börjar Luu Quynh Nhus vänner jubla eftersom hon är den siste som återstår, och självklart då vinnaren. Hennes tårar börjar strömma ner för kinderna och det dröjer ett tag innan hon samlat sig tillräckligt för att skicka mungiporna norrut.


Vinnaren och de inte lika glada förlorarna..

Alla vill såklart smaka på segerns sötma och trots att jag inte vill så tjatar de på mig att jag ska vara med.. ..och det som händer i Saigon stays in Saigon så jag gick med på det - om än motvilligt..


Geek platoon - ej lika avslappnad som det ser ut som...

Efter det här smet vi iväg till ett nära beläget fik och åt frukost och drack is-te för att fira vännens seger och prata om resten av dagens aktiviteter. Jag blev sedan medbjuden av Sandy, en av Khoas väninnor, att senare på kvällen gå till en speciell restaurang och äta rå fisk med resten av sällskapet.. ..och det var tydligen inte sush de menade:/...

Först var det dock ca en och en halv timmes väntan tills att nästa aktivitet skulle börja, engelskaklubben.. Det här rör sig om geeks extraordinaire.. Eftersom jag inte hade sovit många sekunder så fick Khoa skjutsa mig till hotellet så jag kunde sova tjugo minuter och ta en dusch innan vi skulle ses 1330..

To be continued...

Ps.
Vietnamesen bredvid mig på internetcafet lyssnar på Basshunter på youtube, ska jag slå henne på käften?
Ds...

Det hände mycket mer än motorhaveri den där dagen igår då allt blev lite tokigt! Mycket av tiden handlade dock om att jag körde vilse.. Måste skaffa en vettig vägkarta innan jag beger mig ut på fler turer, men å andra sidan så skulle jag missa 70% av mina äventyr om jag hade en karta så det är väl lite give and take där.

Målet var för dagen Tri An, och mopeduthyraren var otrevligare och mer oförskämd än någon annan mopeduthyrare. Mot bättre vetande hyrde jag ändå moped av henne eftersom jag så gärna ville komma iväg. Som vanligt var tanken tom och jag förklarade att jag inte hade för avsikt att fylla upp tanken innan inlämnandet, men de gav med sig efter lite handviftande.

Första felkörningen var klassisk - två stora vägar och jag väljer en av dem, det visar sig att den vägen smalnar mer och mer, till sist är det knappt ens ett spår, men strax innan jag bestämmer mig för att vända stöter jag på några fiskare..


Här vittjar och sorterar en man upp dagens fångst. De nätfiskar och lustigt nog har killen i vattnet på sig blåstället.. Blodiglar?

Jag åkte inte så mycket längre än såhär innan jag gav upp, det fanns kanske ett slut, men jag hade redan åkt för långt åt helt fel håll så jag vände tillbaka. Det känns alltid lite som ett misslyckande när man blir tvungen att vända tillbaka. Å andra sidan så ser det aldrig likadant ut när man åker tillbaka, så helt bortkastat är det inte heller.

Den här gången lyckades jag inte heller hitta rätt väg, men jag var nu i alla fall på väg mot ungefär rätt håll.. Efter ett par mil dök det upp en skylt mot Ben Cat istället för mot Bien Hoa, förstod inte riktigt vart jag åkte fel där, spelar mindre roll. Jag tog fram min undermåliga Lonely Planet-karta och kompassen och försökte uppskatta hur jag skulle komma till Bien Hoa istället.

Öster var uppenbart - men det fanns inga vägar i min Lonely Planet - så jag kör in på första bästa grusväg som går mot öster.. Vid korsningarna väljer jag på måfå beroende på vilken riktning som är mest åt öster och på så sätt snubblar jag till sist på en väg som går just till Bien Hoa.. Inom kort hade jag lyckats komma in till stadskärnan och tack vare den märkliga skytningen så hamnade jag helt plötsligt på en järnvägsbro som jag kör över och känner direkt att jag kommit fel igen och vänder tillbaka.

Bestämmer mig för att fråga när jag kommer till ett centralt torg där. Väljer ut några ungdomar som jag gissar kan engelska, och mycket riktigt, en av dem kunde hjälplig engelska. De börjar rita friskt i mitt anteckningsblock och turas om att stryka över varandras ideer om hur kartan ska ritas.. ..till sist har de enats.

Jag hoppar upp på moppen och börjar åka, och mot förmodan så var kartan tillräckligt för att ta mig utanför stan åt rätt håll, jag var säker på att turen hade kommit till mig.. Jag kör och kör, och helt plötsligt slutar jag köra..
..anledningen till att jag helt plötsligt slutar kan du läsa mer om här.

Efter att reparationerna är klara åker jag vidare på min resa tills jag kommer till nästa vägskäl. Kompassen är sjukt användbar! Jag svänger rätt och åker på en fantastisk väg där jag får se de mest magiska och storslagna vyer. Vill dock inte bloata bloggen med för mycket bilder.. Men ni får tro mig på mitt ord!

Okej, det vill jag visst det, men bara några!

Ofta måste man anstränga sig lite för att komma till de vackraste vyerna, och oftast så vet man inte om de finns där, utan man måste gå på magkänsla, och ofta har man rätt.. Förmodligen för att det finns sjukt många vackra vyer i det annars så fulsnygga landet, och det är därför man alltid hittar något! Det finns en hel del risfält i Vietnam, och det visar sig att de är världens näst största risexportör efter Thailand. Det är också enligt min utdaterade Lonely Planet det som sysselsätter flest människor i Vietnam.


..risfält med fantastisk berg i bakgrunden - nåja kulle, men låt oss kalla det ett berg..

Dessvärre är det ofta lite fuktigt i marken i Vietnam - särskillt under regnperioden, och särskillt om det finns risfält i området, och det finns risfält överallt på landsbygden.. Ibland är det inte gummistövlar man vill ha, utan scuba gear..

Efter att ha kört i leran ett tag parkerade jag där det var lite torrare, sen begav jag mig till fots till sub-målet - vilket var det fantastiskt berget ovan - med tillhörande risfält..


..fuktig mark nära risfält..

På de risfälten jag såg var varje ruta sådd vid olika tidpunkter - som för att sprida skörden, dock ej bekräftat.. Å andra sidan fejkar jag ganska mycket, och tänker fortsätta med det. Det gör ju alla naturdokumenterare:).. Träffade givetvis också på en hel del som odlade ris, konstigt vore väl annars.


Man som förbereder ris för sådd.. ..svårt att riktigt förstå på handviftningar. Inklippt är en bild på riset med extra tillsatt näring.

När jag till sist drar mig till minnes att jag inte ens har ätit frukost och att klockan är ca 1400 frågar jag efter vägen till ett matställe och träffar där en trevlig man som tror sig kunna fantastisk engelska. Det kan han inte - på riktigt.. Vi samtalar en del i alla fall och jag pekar i Lonely Planets parlör att jag vill ha mat, sen skriver jag på mitt block hur mycket jag vill äta för.


Mannen är sjukt nyfiken på min Lonely Planet, trots att han inte förstår ett ord..

Efter en stund kommer maten in och it was to die for och då menar jag att man bad om att få dö för att slippa äta den. Jag trodde det bruna på bilden var lever först, men jag fick av mina Vietnamesiska vänner höra att det är blod. Vill understryka att det inte smakade som blodpudding, utan mer som gytja.. Jag är inte kräsen men jag trodde aldrig jag skulle få ner det. Repulsive.


Liten köttbit med lika mycket svål, levrat blod och friterat bröd, lite grönsaker och nudlar.. Please shoot me:)..

Efter ett par ögonblick smiter mannen iväg och kvinnan har ännu inte kommit och stattit sig.. ..jag ser min chans och du ser kanske hunden nedan..


Hunden flyr erbjudandet och jag tvingas äta upp det levrade blodet..

Vad jag trodde var en given räddare i nöden svek mig med svansen mellan benet och försvann bakom pelaren.. Man's best friend - yeah, right.. Jag åt upp allt, men slickade inte tallriken! Jag fotograferade lite mer och vinkade sedan adjö till folket. Mannen lämnade motvilligt ifrån sig min Lonely Planet som han hade fäst sig vid..

Det visade sig att jag redan var i Tri An - mot min förmodan - men hittade som vanligt inte det jag sökte efter.. Kom dock ganska nära det jag sökte - något som kan varit vattenreservoaren i Tri An! Från Tri Ans-kanskereservoar ska vattenfallet rinna, men det var inte så väl utmarkerat - och vattenfall heter inte waterfall på på Vietnamesiska. Jag kände än en gång tidspress och fick bege mig iväg utan att kommit riktigt ända fram. Jag kände dock att jag redan hade fått ut så mycket av resan att jag inte ens kände mig lite ledsen!


Vattenreservoaren i Tri An? Ingen konfirmation, vattnet rör sig lite mycket:)..

Jag bestämde mig för att leta efter en kortare och inte lika ojämn väg tillbaka så jag fortsatte åt samma håll som jag varit på väg hela tiden. Förr eller senare måste jag ju komma till en väg söderut! Det gör jag till sist också.. och som vanligt fanns inga av bynamnen på min Lonely Planet-karta:).. Det var dock uppenbart vilket håll som var söder, men jag verifierade ändå med kompassen.


..gissa söder, klockan är ca 1700..

Innan jag visste ordet av dök det - efter ett par mil - helt plötsligt upp en skyld där det stod Bien Hoa, och när jag väl kommit dit fanns det gott med skyltar som visade att man var på väg mot HCM (Ho Chi Minh - Saigon). Hade jag tagit den här vägen från början hade jag sparat ca en timme.. Om jag bara hade haft en vägkarta:)..

Ett sista fotovärt ögonblick inträffade innan jag var framme vid slutdestinationen, mopeduthyraren..


Börjar bli mörkt och det regnar, så lite tråkigt ljus..

Precis när jag kommit in i Saigon dör mopeden än en gång - varför vet jag inte - men jag börjar putta den på de hårt trafikerade vägarna.. Efter ett tag tänker jag att det säkert är bensinen, men att det kanske går att få igång den, och som genom ett trollslag åker mopeden igång. Kanske tyckte ödet att det var dags att låta den här trötta killen få komma hem..

Precis som jag antog så fick jag ingen ersättning för de $10 som jag hade fått betala för reparationerna. Bara en torr bister min från ett läderaktigt ansikte..

..men det sket jag i - orkade inte bråka - bensintanken var tom och moppen var skitig.. Det var först när de började gnälla på hur smutsig moppen var som jag drog upp reparationerna över huvudtaget - och slapp på så sätt undan alla vidare diskussioner om tvätt och skick.

Anledningen att det här blogginlägget kommer en dag för sent var för att uppkopplingen dog på mitt internetcafe igår:/.. Ber uppriktigt om ursäkt för det, kunde ha gått till ett annat internetcafe men jag hade varit ute med mina nya vänner hela dagen igår, så jag började att skriva 0000 på natten. Ni ska få höra om min gårdag senare. Den var helt fantastisk! Skit i turister och leta upp några lokala vänner istället!


Tack för att ni finns!

Den här banderollen hängde ovanför vägen in till en by.. Jag hade inte en aning om vad det betydde, men hoppades nästan att den betydde Här finns det svininfluensa - det betydde det inte enligt Vietnamesen på hotellet där jag bor nu...


A(H1N1) är i alla fall Svininfluensa, så mycket vet jag!

Vi måste tillsammans hjälpas åt för att stoppa svininfluensan bettydde det egentligen, löst översatt.. Vietnamesen på hotellet var inte heller så bra på engelska..

Ouch.. ..vad brun man kan bli då..

Efter att ha puttat moppen och fått snålskjuts till verkstaden satte jag på mig regnskynket som täckte hela mig och delar av moppen. Man kokades sakta under plasten, men kom undan från solen i alla fall.. Måste försöka jämna ut brännan någon dag:)..

Jag oroar mig alltid för att det ska gå åt skogen när man hyr en moped eller något annat utomlands, försäkringar finns ju inte och det är en konstant osäkerhet med allt vad gäller hyran. Tänk om den blir stulen, tänk om den går sönder, tänk om man blir påkörd osv.

Idag hände det som inte fick hända, helt plötsligt small det till en halvmil norr om Bien Hoa, no mans land.. Motorn på mopeden rev loss ett ursinnestjut vilket fick mig att släppa på gasen. Jag provade att gasa igen men moppen började bara ryta igen utan att jag hade något som helst drag i det drivande hjulet. Jag förstod att det var drivremmen som gått åt skogen redan där och då..

Jag tänkte what the fuck, jag är inte så avancerad i mina tankar.. Sedan började jag fundera på hur jag skulle få tillbaka mopeden till uthyraren i Saigon, det var ändå fyra mil dig. Eftersom det rör sig om en slitagedel så tyckte jag givetvis att det var uthyraren som skulle fixa transport och reparation. Jag hade kortet till uthyraren men där fanns det ingen landskod utskriven.

Jag ringde till min prins mamma men kunde inte få tag på henne eftersom klockan var väldigt tidigt i Sverige.. Hon är bra på praktiska saker, och googlar nästan lika bra som jag, så hon hade hittat landskoden i ett nafs.. Vågade inte ringa någon annan i Sverige så tidigt och kände mig heller inte redo att ta mig an den griniga kärringen till mopeduthyrare än.

Jag börjar putta moppen i det gassande solskenet och kommer väl en bit innan jag börjar känna att det inte kommer fungera. Jag kastar en blick bakåt, och det var allt som behövdes, jag behövde inte ens sätta upp tummen, utan en Vietnames lyfte fotsulan i en gest som jag hade sett häromdagen.. Jag visste alltså vad det betydde, och precis när han hade kört förbi som kom nästa person och gjorde likadant. Honom nickade jag åt och han körde upp bredvid mig och jag fällde ner min passagerarfotpinne.

Vi kunde inte prata med varandra eftersom han inte kunde ett ord engelska.. Men jag satte mig tillrätta och han satte sin fot mot min fotpinne och började putta min moped. Det gick bättre än jag hade kunnat ana och snart hade vi fått upp bra fart. Han höll sig på insidan och jag på utsidan. Jag såg till så att han hela tiden hade utrymme att köra bredvid mig, följsamt som en dans körde vi och undvek varje hinder som dök upp; väggropar, skräp, eller någon som körde på fel sida av vägen - väldigt vanligt, skriver nog ett inlägg om det också vid tillfälle..

Rätt vad det var kände jag att drivet försvann, och när jag tittade bakåt så pekade han inåt vägkanten. Jag körde in mot skjulet som stod där och såg att det fanns en massa moppar uppställda där. Det visar sig vara en verkstad och jag tänker - vänta nu, det här kommer kosta skjortan och ta en evighet.. ..jag tyckte fortfarande att uthyraren skulle stå för det här men kände mig inte så sugen på att ringa till surkärringen, som jag nämnde tidigare..

Verktygslådan åker upp och ett par minuter senare har han blottat den söndertrasade drivremmen som jag redan förstod hade gått åt skogen. Jag frågar vad den kommer kosta och han ringer ett samtal. En stol ställs fram åt mig av en tjej som jobbade i verkstan, förmodligen administrativt.


Drivremmen och vissa av de bortskruvade delarna

Jag sätter mig ner och dricker upp resten av mitt vatten men får ingen ro i kroppen.. Stressad över priset reser jag mig upp och vankar av och an - jag har ju inte hur mycket pengar som helst och de ser inte ut att ta kort.. Efter några minuter så gestikulerar de något som jag tolkar som att reservdelen är på väg. Efter ett tag kommer tjejen och skriver ner 165 000 dong på mitt framlagda block med min penna. 165 000 dong är ungefär sjuttio kronor.. Jag hade väntat mig en mycket värre smäll än så, men jag hade ju inte fått veta vad arbetet skulle gå på än heller.

Jag ville inte visa att jag har ganska mycket mer pengar i plånboken, inte innan vi diskuterat färdigt priset - jag var givetvis orolig för att de skulle försöka lura mig på mer pengar om jag visade att jag hade mer, detta tack vare de första dagarnas problem. Jag plockar fram en sedel på hundratusen och alla mina mindre dongsedlar så det blev 158 000, sen lade jag till en dollar - vilket motsvarar 18 000 dong. Jag ville inte behöva slänga fram två hundringar, för då kan det nog sticka iväg ännu ett par hundringar. Jag visar pengarna och frågar om det är ok, tjejen gör tummen upp.. Nu när vi var överens om priset så tog jag fram min kamera och började fotografera lite.. Att slita upp en kamera som kostar en årslön gör man lixom inte innan man kommit överens om priset. Jag börjar fotografera lite medan reparatören pillar lite med min moped, och passar på att fixa en ny fejsbookbild också..

..till sist kommer reservdelen..

Jag räcker över pengarna till tjejen och hon ger tillbaka några av småsedlarna och tar bara det som precis krävs för att betala det överenskomna priset.. ..jag känner genast att något är fel. Reparatören har under väntan blåst rent drevhuset och gjort i ordning det, så när han får reservdelen i sin hand börjar magin. Med hylsnyckeln som sin trollstav flyger drivremm till rätta och kåpor sätts på plats. Skruvar skruvas i och muttrar dras åt...


Magician at work..

Fem minuter senare och en del trollformler så dras motorn igång och alas.. ..bakhjulet som motorn inte fått att snurra den senaste timmen börjar snurra som besatt.. Jag provar själv att gasa för att se om även jag kan få saker att hända.. ..det visar sig att det inte behövs någon magic touch - även jag kan utan problem få bakhjulet i spinn. Tjejen tar min tomma flaska ifrån mig - som jag drack upp medan jag väntade - och kommer tillbaka med den nyfylld.. ..jag försöker truga på henne de sedlar hon lämnade tillbaka tidigare men hon är obeveklig.

Jag kollar på dem, de kollar på mig, jag kollar på dem, och de kollar på mig som om de vill säga är du kvar än, vi har ett jobba att göra fast inte på ren svenska då.. Jag gestikulerar att jag sticker iväg med motorcykeln och de nickar. Jag känner en skamsköljning över att jag utgått ifrån att de skulle försöka lura mig och försöker få dem att ta emot mer pengar men de vägrar. Till sist lyfter magikern en dollarsedel från de pengar jag försöker truga på dem och jag stoppar ner resten i fickan..

Efter att fixat i ordning mina saker och sagt hejdå drog jag igång motorn.. Vi vinkade en sista gång och log stort.. ..tjejen fick en slängkyss som resulterade i att hon blygt började inspektera sina skor, och det var det sista jag såg av den här fantastiska samlingen änglar..

Ni kanske undrar vad som hände med killen som gav mig snålskjuts? Ingen aning, han bara försvann.. ..utan ersättning och bara en klapp på axeln som tack. Vietnameser är fantastiska - bara man slipper turistskojarna. Även i Saigon är de underbara, och i vanliga affärer är de alltid trevliga och ger en vettiga priser, och varorna håller hög klass. Man ska se upp med försäljare som bär med sig sina varor, och så ska man alltid diskutera priset innan med cyckeltaxichauffören, och mopedchauffören.. ..annars blir man ofta lurad.

Det här var nog det bästa på hela dagen, jag älskar att bli lyckligt och oväntat överraskad av mänsklig godhet i alla dess former!

Ta hand om er så ska jag kanske göra det jag också!

..är en liten historia som egentligen inträffade under min hemresa från Tay Minh. Sparade dock den här karamellen eftersom det kändes som om flödet i berättelsen skulle störas om jag slängde med den här historien av bara farten. Den förtjänar också ett eget blogginlägg.. Det var det här som gjorde att de 200km på moppe fick en mening - tog het bort känslan av att resan var förgäves - och förklarar även varför jag blev extra sen..

På vägen hem från Tay Ninh - med känslan av ett antiklimax i bakhuvudet - känner jag att jag måste gå på toa.. ..igen.. Jag såg en budhistisk pagod (kyrka) och tänkte att de säkert kunde hjälpa mig med mina toalettbehov.. I min jakt på toaletten gick jag först in i pagoden och kollade runt.. Självklart passade jag på att fotografera lite också. Pagoden var byggd på en flodstrand och på baksidan fanns det en stor veranda med utsikt över vattnet som flöt förbi.


Floden utanför pagodens veranda..


..en liten båt också..

Jag hittade dock ingen toalett i anslutning till pagoden utan begav mig ut igen och hörde mig för med en av grannarna. Hon pekade runt huset ner mot något som liknade ett daghem. När jag väl kom ner såg jag en man som pratade i mobiltelefon. Han visade sig - när han var klar med telefonen - vara prästen i kyrkan. Jag blev runtvisad in på baksidan och snart hade jag ett tåg med barn efter mig som sprang runt mina fötter och visade mig vägen till toaletten. Jag blev tvungen att se upp så jag inte snubblade på dem på den smala gången till uthuset..


Det var den här toaletten jag använde på barnhemmet.. Känns igen från tidigare i bloggen, jag lade till den till det inlägget häromdagen för att den passade så bra för att beskriva offentliga toaletter i Vietnam:)..


Utsikten från toaletten..

Jag har problem med ståtoaletter och att inte torka mig, så jag nöjde mig med att kissa - och klarade mig hela vägen tillbaka till Saigon på det:).. När jag kom ut från toaletten och var på väg tillbaka till mopeden blev jag snart stoppad av den budhistiske prästen.


..i full gång med att servera, se lillkillen titta på andaktsfullt..

Han hällde upp ett glas varmt och fantastiskt gott grönt te till mig och vi började försöka prata på hans spruckna engelska. Det dröjde inte länge förrän barnen började samlas kring mig - och helt plötsligt blev min kamera en magisk artefakt..


Fantastiska barn - Jag tänkte göra en Angelina Jolie:)..

Kameran, min kompass och mina muskler gjorde mig till en mycket intressant man - de ville alla vara med på bild, leka med min kompass, känna på mina armar och bli lyfta av mig - de vet hur de ska få en modstulen man på glatt humör igen. Helt plötsligt glömde jag bort min oro för att inte hinna till Saigon förrän mörkrets inträde..


Det ena barnet var sötare än det andra, men den här tjejen blev min favorit..

Jag satte mig tillrätta på plaststolen som ställts fram och drack teet. Prästen ringde upp sin dotter för att hon skulle kunna tolka åt oss, så via telefonen berättade hon om kyrkan, dess historia och barnen - medan prästen med gester och de få ord han kunde på engelska lade till ett och annat. Det fanns tydligen ett 60-tal barn där, jag vet inte om alla bodde där eller om de bara var anslutna till kyrkan ändå. Förmodligen höll de utbildningar för barnen där, så pagoden kanske fungerade som en skola också.


Ett av de sista fotografierna innan jag åkte, min prinsessa är med där:)..

Allt lyckligt har dock ett slut, och efter att de hade lekt med min kompass, tittat på mina bilder i kameran, blivit upplyfta på tok för många gånger och fått känna på mina muskler en sista gång så vinkade vi adjö. De började springa bredvid mopeden upp på stora vägen, men då pekade jag barskt åt dem att de fick vända tillbaka.. Var livrädd för att de skulle bli påkörda..

Ibland är inte målet det man först trodde, utan helt plötsligt dyker det bara upp där när man minst anar det..