Jag kom tillbaka till Saigon strax efter 2000, efter att ha köat i alldeles för lång tid för att komma in i stan. Gyttret av vägar bildar ett väldigt komplext nätverk, och staden är sjukt stor, så det är lätt att hamna lite tokigt.. ..men inget man inte med lite vilja klarar av att korrigera.. Kvällstrafiken är dock ingen lek.


Såhär kan det se ut på Saigons gator ibland.. ..ganska packat. Få klarar att korsa en sån här gata med samma elegans som jag.. ..tummis!

Efter att ha skällt lite på mopeduthyraren, fast med ett leende, över att det inte funkade att få ett hotell med en kopia så lämnade jag över nycklarna på en väldigt otankad moped, och en hjälm med ett  hål i. Grejen är den att man ska alltid le när man pratar med en Vietnames, det är någon oskriven lag eller något som säger att man inte får bli upprörd på en man som ler.. Smile and anything goes lixom.. ..märkligt, men man blir i alla fall glad av att le!

Jag lyckades snabbt komma över ett billigt hotellrum med en balkong och AC så jag skulle kunna torka ur kameran ordentligt. Efter det tog jag mig direkt till klubben där Khoa jobbade för att snacka lite skit och ta en kopp kaffe. Har hitintills beställt in någon alkoholhaltig dryck bara för att - men bestämde mig för att inte dricka ikväll - utan hoppa isäng tidigt. Jag hade ju ändå stigit upp sjukt tidigt, och studsat på en moppe i sammanlagt ca tio timmar...

...yeah right...

Read more about my night out with the Dutch girl who's name a can't pronounce or spell, and her friend Ben in my next post..