Luftfuktigheten när jag vaknade var så hög att fläkten lämnade spår i luften, inte helt olika de en båtmotor lämnar efter sig. Regnets strilande kunde höras tydligt genom det stängda fönstret.. En glipa stor nog att kunna trycka igenom fingrarna fanns mellan de två skivorna glas, vilka som man skulle försöka passa ihop så de täckte hela fönsterytan.. Gallret som skulle hålla buset utanför satt fastskruvat med 3 mm skruvar. Jag skulle lätt kunna rycka in hela gallret utan problem.. Jetlaggen har mig fortfarande i ett stadigt grepp, klockan hade redan hunnit bli 1000, 0400 svensk tid.

I den kombinerade toaletten med dusch fanns det inga tillbehör; ingen tvål, inget schampo, och framförallt inga handdukar.. Det enda som fanns där som inte var fastskruvat var en badbalja modell mindre som tillsynes slumpmässigt var utlagd på golvet.

Jag funderade någon sekund på om jag vågade duscha med tanke på torktiden, och det faktum att jag inte hade någon handduk med mig. Sekunden tog snabbt slut eftersom jag när jag är hemma och det är 18 grader med låg lufgfuktighet känner mig äcklig om jag inte duschar två gånger per dag. Varmvattnet värmdes i en magisk plåtlåda som satt fast i väggen, stor som en modern dvd-spelare ungefär.. Ingen cistern, utan den verkade värma vattnet on the fly. Genomflödet lämnade en stråle lika varm och stark som en vuxen man - utan prostatabesvär - klarar av att prestera.. Trots den begränsade effekten så kändes varje droppe som en änglatår som tog med sig varje smärtsamt minne, all saknad och framförallt alla den skit som man samlat på sig sedan gårdagen.. ..en hel del skit..

Jag gillar inte flytande tvål, det blir napalmliknande när man tvålat in sig, nästan omöjligt att få bort.. ..jag vill ha an old fashion bar of soap, en sån där de tappar i duschen på fängelsefilmer... När jag var klar och hade lyckats få bort all tvål försökte jag komma på alternativa torksätt.. Först använde jag båda händerna som vattenskrapor, när jag hade fått bort det värsta ställde jag mig framför fläkten och förstärkte fläktandet med en tröja som jag viftade med mot mig. Till sist hade jag torkat.. ..dock lite snabbare än förmodat! Om jag hade använt en handduk eller en tröja till att torka mig med skulle den inte ha kunnat torka, inte i det här regnet, och definitivt inte i en plastpåse i väskan.. Frågan är om jag inte ska göra det här torksättet till mitt MO... ...om det inte finns handdukar på hotellet, då kanske jag använder dem istället, bara för att lyxa till det lite!:)

Hotellrummets 12 kvm utan AC och lakan fick mig på något märkligt sätt att känna mig som om jag flyttats tillbaka i tiden till början av 70-talet. Idag ska jag leka krigsreporter a la film noir.. Jag ska ta mig in i de fattiga kvarteren och kolla om jag lyckas bli rånad eller lurad igen.. ..fotografera mycket folk, och samla leenden!

Jag älskar vietnam mer än någonsin.. ..martyrromantiken, regnet, alla människor och maten! Allt det här får mig att känna mig så levande! Älskar att leva såhär, bo såhär och känna att jag är där det händer!

När jag skrev det här blogginlägget i min anteckningsbok satt jag på ett kafe och regnet öste ner, folk sprang runt och försökte ta skydd från regnet. Framför mig hade jag en grillad tonfisk i en god buljong och en tallrik med ris. Maten var - som föda med svenska mått mätt - knappt godkänd, men samtidigt fantastisk. De australiensiska kvinnorna bredvid gnällde över maten, men vad väntar de sig för 20 kronor?

Nu när jag skriver av anteckningarna har jag kommit in i ett av de fattigare distrikten, internet kostar knappt 2 kronor i timmen.. Senast en vit man satte sin fot här var nog när Uessanerna hade någon stackars påstådd VC-soldat upphängd i taket här.. Hitintills en fantastisk dag och klockan är bara 1500..

Ta hand om er allihopa!