Det hände mycket mer än motorhaveri den där dagen igår då allt blev lite tokigt! Mycket av tiden handlade dock om att jag körde vilse.. Måste skaffa en vettig vägkarta innan jag beger mig ut på fler turer, men å andra sidan så skulle jag missa 70% av mina äventyr om jag hade en karta så det är väl lite give and take där.

Målet var för dagen Tri An, och mopeduthyraren var otrevligare och mer oförskämd än någon annan mopeduthyrare. Mot bättre vetande hyrde jag ändå moped av henne eftersom jag så gärna ville komma iväg. Som vanligt var tanken tom och jag förklarade att jag inte hade för avsikt att fylla upp tanken innan inlämnandet, men de gav med sig efter lite handviftande.

Första felkörningen var klassisk - två stora vägar och jag väljer en av dem, det visar sig att den vägen smalnar mer och mer, till sist är det knappt ens ett spår, men strax innan jag bestämmer mig för att vända stöter jag på några fiskare..


Här vittjar och sorterar en man upp dagens fångst. De nätfiskar och lustigt nog har killen i vattnet på sig blåstället.. Blodiglar?

Jag åkte inte så mycket längre än såhär innan jag gav upp, det fanns kanske ett slut, men jag hade redan åkt för långt åt helt fel håll så jag vände tillbaka. Det känns alltid lite som ett misslyckande när man blir tvungen att vända tillbaka. Å andra sidan så ser det aldrig likadant ut när man åker tillbaka, så helt bortkastat är det inte heller.

Den här gången lyckades jag inte heller hitta rätt väg, men jag var nu i alla fall på väg mot ungefär rätt håll.. Efter ett par mil dök det upp en skylt mot Ben Cat istället för mot Bien Hoa, förstod inte riktigt vart jag åkte fel där, spelar mindre roll. Jag tog fram min undermåliga Lonely Planet-karta och kompassen och försökte uppskatta hur jag skulle komma till Bien Hoa istället.

Öster var uppenbart - men det fanns inga vägar i min Lonely Planet - så jag kör in på första bästa grusväg som går mot öster.. Vid korsningarna väljer jag på måfå beroende på vilken riktning som är mest åt öster och på så sätt snubblar jag till sist på en väg som går just till Bien Hoa.. Inom kort hade jag lyckats komma in till stadskärnan och tack vare den märkliga skytningen så hamnade jag helt plötsligt på en järnvägsbro som jag kör över och känner direkt att jag kommit fel igen och vänder tillbaka.

Bestämmer mig för att fråga när jag kommer till ett centralt torg där. Väljer ut några ungdomar som jag gissar kan engelska, och mycket riktigt, en av dem kunde hjälplig engelska. De börjar rita friskt i mitt anteckningsblock och turas om att stryka över varandras ideer om hur kartan ska ritas.. ..till sist har de enats.

Jag hoppar upp på moppen och börjar åka, och mot förmodan så var kartan tillräckligt för att ta mig utanför stan åt rätt håll, jag var säker på att turen hade kommit till mig.. Jag kör och kör, och helt plötsligt slutar jag köra..
..anledningen till att jag helt plötsligt slutar kan du läsa mer om här.

Efter att reparationerna är klara åker jag vidare på min resa tills jag kommer till nästa vägskäl. Kompassen är sjukt användbar! Jag svänger rätt och åker på en fantastisk väg där jag får se de mest magiska och storslagna vyer. Vill dock inte bloata bloggen med för mycket bilder.. Men ni får tro mig på mitt ord!

Okej, det vill jag visst det, men bara några!

Ofta måste man anstränga sig lite för att komma till de vackraste vyerna, och oftast så vet man inte om de finns där, utan man måste gå på magkänsla, och ofta har man rätt.. Förmodligen för att det finns sjukt många vackra vyer i det annars så fulsnygga landet, och det är därför man alltid hittar något! Det finns en hel del risfält i Vietnam, och det visar sig att de är världens näst största risexportör efter Thailand. Det är också enligt min utdaterade Lonely Planet det som sysselsätter flest människor i Vietnam.


..risfält med fantastisk berg i bakgrunden - nåja kulle, men låt oss kalla det ett berg..

Dessvärre är det ofta lite fuktigt i marken i Vietnam - särskillt under regnperioden, och särskillt om det finns risfält i området, och det finns risfält överallt på landsbygden.. Ibland är det inte gummistövlar man vill ha, utan scuba gear..

Efter att ha kört i leran ett tag parkerade jag där det var lite torrare, sen begav jag mig till fots till sub-målet - vilket var det fantastiskt berget ovan - med tillhörande risfält..


..fuktig mark nära risfält..

På de risfälten jag såg var varje ruta sådd vid olika tidpunkter - som för att sprida skörden, dock ej bekräftat.. Å andra sidan fejkar jag ganska mycket, och tänker fortsätta med det. Det gör ju alla naturdokumenterare:).. Träffade givetvis också på en hel del som odlade ris, konstigt vore väl annars.


Man som förbereder ris för sådd.. ..svårt att riktigt förstå på handviftningar. Inklippt är en bild på riset med extra tillsatt näring.

När jag till sist drar mig till minnes att jag inte ens har ätit frukost och att klockan är ca 1400 frågar jag efter vägen till ett matställe och träffar där en trevlig man som tror sig kunna fantastisk engelska. Det kan han inte - på riktigt.. Vi samtalar en del i alla fall och jag pekar i Lonely Planets parlör att jag vill ha mat, sen skriver jag på mitt block hur mycket jag vill äta för.


Mannen är sjukt nyfiken på min Lonely Planet, trots att han inte förstår ett ord..

Efter en stund kommer maten in och it was to die for och då menar jag att man bad om att få dö för att slippa äta den. Jag trodde det bruna på bilden var lever först, men jag fick av mina Vietnamesiska vänner höra att det är blod. Vill understryka att det inte smakade som blodpudding, utan mer som gytja.. Jag är inte kräsen men jag trodde aldrig jag skulle få ner det. Repulsive.


Liten köttbit med lika mycket svål, levrat blod och friterat bröd, lite grönsaker och nudlar.. Please shoot me:)..

Efter ett par ögonblick smiter mannen iväg och kvinnan har ännu inte kommit och stattit sig.. ..jag ser min chans och du ser kanske hunden nedan..


Hunden flyr erbjudandet och jag tvingas äta upp det levrade blodet..

Vad jag trodde var en given räddare i nöden svek mig med svansen mellan benet och försvann bakom pelaren.. Man's best friend - yeah, right.. Jag åt upp allt, men slickade inte tallriken! Jag fotograferade lite mer och vinkade sedan adjö till folket. Mannen lämnade motvilligt ifrån sig min Lonely Planet som han hade fäst sig vid..

Det visade sig att jag redan var i Tri An - mot min förmodan - men hittade som vanligt inte det jag sökte efter.. Kom dock ganska nära det jag sökte - något som kan varit vattenreservoaren i Tri An! Från Tri Ans-kanskereservoar ska vattenfallet rinna, men det var inte så väl utmarkerat - och vattenfall heter inte waterfall på på Vietnamesiska. Jag kände än en gång tidspress och fick bege mig iväg utan att kommit riktigt ända fram. Jag kände dock att jag redan hade fått ut så mycket av resan att jag inte ens kände mig lite ledsen!


Vattenreservoaren i Tri An? Ingen konfirmation, vattnet rör sig lite mycket:)..

Jag bestämde mig för att leta efter en kortare och inte lika ojämn väg tillbaka så jag fortsatte åt samma håll som jag varit på väg hela tiden. Förr eller senare måste jag ju komma till en väg söderut! Det gör jag till sist också.. och som vanligt fanns inga av bynamnen på min Lonely Planet-karta:).. Det var dock uppenbart vilket håll som var söder, men jag verifierade ändå med kompassen.


..gissa söder, klockan är ca 1700..

Innan jag visste ordet av dök det - efter ett par mil - helt plötsligt upp en skyld där det stod Bien Hoa, och när jag väl kommit dit fanns det gott med skyltar som visade att man var på väg mot HCM (Ho Chi Minh - Saigon). Hade jag tagit den här vägen från början hade jag sparat ca en timme.. Om jag bara hade haft en vägkarta:)..

Ett sista fotovärt ögonblick inträffade innan jag var framme vid slutdestinationen, mopeduthyraren..


Börjar bli mörkt och det regnar, så lite tråkigt ljus..

Precis när jag kommit in i Saigon dör mopeden än en gång - varför vet jag inte - men jag börjar putta den på de hårt trafikerade vägarna.. Efter ett tag tänker jag att det säkert är bensinen, men att det kanske går att få igång den, och som genom ett trollslag åker mopeden igång. Kanske tyckte ödet att det var dags att låta den här trötta killen få komma hem..

Precis som jag antog så fick jag ingen ersättning för de $10 som jag hade fått betala för reparationerna. Bara en torr bister min från ett läderaktigt ansikte..

..men det sket jag i - orkade inte bråka - bensintanken var tom och moppen var skitig.. Det var först när de började gnälla på hur smutsig moppen var som jag drog upp reparationerna över huvudtaget - och slapp på så sätt undan alla vidare diskussioner om tvätt och skick.

Anledningen att det här blogginlägget kommer en dag för sent var för att uppkopplingen dog på mitt internetcafe igår:/.. Ber uppriktigt om ursäkt för det, kunde ha gått till ett annat internetcafe men jag hade varit ute med mina nya vänner hela dagen igår, så jag började att skriva 0000 på natten. Ni ska få höra om min gårdag senare. Den var helt fantastisk! Skit i turister och leta upp några lokala vänner istället!


Tack för att ni finns!