Allt började så bra.. ..jag vaknade i tid, gjorde iordning mig och begav mig sedan direkt till en mopeduthyrare. De frågade vart jag skulle och när jag berättade att jag skulle upp till Tay Ninh så blev det kalla handen. "No go out Saigon! No motorbike! Danger!!!"

Nedslagen, förnedrad och omyndigförklarad.. ..det sista kunde jag köpa - jag hittar ju på så mycket tokigheter - men förnedring är något jag bara ställer upp på i slutna sällskap, och då involverar det ofta ett par handbojor och en piska..

Jag bestämde mig för att inte ge upp så lätt, utan frågade om det fanns några uthyrare alls som skulle hyra ut till mig, men fick svaret att det var omöjligt.. Skam den som ger sig! Eftersom det av försäkringsskäl och whatever inte var läge att ljuga började jag använda min  överlägsna retorik, och alla manipulativa trix jag hade i bakfickan.. Rätt vad det var stod jag där med en moppe och en hjälm.. Hjälmen lyckades jag tappa i marken, och det slogs genast hål på den tunna plasten. Passform fanns inte, den var helt rund.. Innuti var det skumgummi - skulle jag trilla skulle jag dö - oavsett hastighet.

Sen började resan ut från staden.. Det kan kvala in på listan med de tio läskigaste händelserna i mitt liv. Jag är glad att jag inte dissade tutandet, det behövs. Precis som jag antog så är det ett överlägset sätt att varna för att man kommer. Vid flera tillfällen har jag haft nära döden upplevelser och det är sjukt tröttsamt att köra moped i Ho Chi Minh. Det blev lite bättre när jag kom ut på landsbyggden, men man kan fortfarande inte slappna av.

Det är finns få saker som är så adrenalinpumpande som att köra moppe i hundra kilometer i timmen men en blomkruka på huvudet!

Ta hand om er!