..är en liten historia som egentligen inträffade under min hemresa från Tay Minh. Sparade dock den här karamellen eftersom det kändes som om flödet i berättelsen skulle störas om jag slängde med den här historien av bara farten. Den förtjänar också ett eget blogginlägg.. Det var det här som gjorde att de 200km på moppe fick en mening - tog het bort känslan av att resan var förgäves - och förklarar även varför jag blev extra sen..

På vägen hem från Tay Ninh - med känslan av ett antiklimax i bakhuvudet - känner jag att jag måste gå på toa.. ..igen.. Jag såg en budhistisk pagod (kyrka) och tänkte att de säkert kunde hjälpa mig med mina toalettbehov.. I min jakt på toaletten gick jag först in i pagoden och kollade runt.. Självklart passade jag på att fotografera lite också. Pagoden var byggd på en flodstrand och på baksidan fanns det en stor veranda med utsikt över vattnet som flöt förbi.


Floden utanför pagodens veranda..


..en liten båt också..

Jag hittade dock ingen toalett i anslutning till pagoden utan begav mig ut igen och hörde mig för med en av grannarna. Hon pekade runt huset ner mot något som liknade ett daghem. När jag väl kom ner såg jag en man som pratade i mobiltelefon. Han visade sig - när han var klar med telefonen - vara prästen i kyrkan. Jag blev runtvisad in på baksidan och snart hade jag ett tåg med barn efter mig som sprang runt mina fötter och visade mig vägen till toaletten. Jag blev tvungen att se upp så jag inte snubblade på dem på den smala gången till uthuset..


Det var den här toaletten jag använde på barnhemmet.. Känns igen från tidigare i bloggen, jag lade till den till det inlägget häromdagen för att den passade så bra för att beskriva offentliga toaletter i Vietnam:)..


Utsikten från toaletten..

Jag har problem med ståtoaletter och att inte torka mig, så jag nöjde mig med att kissa - och klarade mig hela vägen tillbaka till Saigon på det:).. När jag kom ut från toaletten och var på väg tillbaka till mopeden blev jag snart stoppad av den budhistiske prästen.


..i full gång med att servera, se lillkillen titta på andaktsfullt..

Han hällde upp ett glas varmt och fantastiskt gott grönt te till mig och vi började försöka prata på hans spruckna engelska. Det dröjde inte länge förrän barnen började samlas kring mig - och helt plötsligt blev min kamera en magisk artefakt..


Fantastiska barn - Jag tänkte göra en Angelina Jolie:)..

Kameran, min kompass och mina muskler gjorde mig till en mycket intressant man - de ville alla vara med på bild, leka med min kompass, känna på mina armar och bli lyfta av mig - de vet hur de ska få en modstulen man på glatt humör igen. Helt plötsligt glömde jag bort min oro för att inte hinna till Saigon förrän mörkrets inträde..


Det ena barnet var sötare än det andra, men den här tjejen blev min favorit..

Jag satte mig tillrätta på plaststolen som ställts fram och drack teet. Prästen ringde upp sin dotter för att hon skulle kunna tolka åt oss, så via telefonen berättade hon om kyrkan, dess historia och barnen - medan prästen med gester och de få ord han kunde på engelska lade till ett och annat. Det fanns tydligen ett 60-tal barn där, jag vet inte om alla bodde där eller om de bara var anslutna till kyrkan ändå. Förmodligen höll de utbildningar för barnen där, så pagoden kanske fungerade som en skola också.


Ett av de sista fotografierna innan jag åkte, min prinsessa är med där:)..

Allt lyckligt har dock ett slut, och efter att de hade lekt med min kompass, tittat på mina bilder i kameran, blivit upplyfta på tok för många gånger och fått känna på mina muskler en sista gång så vinkade vi adjö. De började springa bredvid mopeden upp på stora vägen, men då pekade jag barskt åt dem att de fick vända tillbaka.. Var livrädd för att de skulle bli påkörda..

Ibland är inte målet det man först trodde, utan helt plötsligt dyker det bara upp där när man minst anar det..